Försöker komma på en kick-ass bra början till mitt inlägg, men finner inget. Gräver så djupt i hjärnan jag kan, men nej, där finns inget. Inte idag, inte nu. Ha lite förståelse. Det är söndag, vilodagen. Right?
Min poäng med det här inlägget var att förmedla en tanke, en åsikt. Jag har mitten av mitt argument helt klarskrivet i hjärnan. Det är början och slutet som inte finns där. Taskigt läge kallar jag det. Och inte kan jag väl hoppa rätt till mittendelen? Det blir svårt för både bloggen och mig. Det här har tagit mig så lång tid att skriva så jag glömt meningen med inlägget. Vänta lite, ge mig några minuter, det kommer snart tillbaks.
Jo. Så här var det visst. Jag ger det ett försök. Lovar ni att inte kritisera mig allt för hårt? Tack. Då kör vi.
Har det inte alltid funnits en äcklig förtjusning över att göra det förbjudna, att trotsa föräldrarnas "du får INTE"? Jo, visst har det det. Egentligen borde man inte säga till sina barn att dem inte får göra si och så, men det håller inte det heller. Inte länge iallafall. Tänk er ett barn som fick göra precis allt det ville, utan några regler. Åh fy, ett sånt gräsligt barn det skulle bli. Så det är ju inte det jag menar, ett barn måste ha regler för att fungera. Men allt detta "du får INTE röka, du får INTE dricka och du får INTE ta droger", kan vi inte skippa det för ett litet tag? När jag var liten lärde jag mig att man INTE fick stjäla, så vad gjorde jag? Jo, jag gick till dagis och snodde med mig lego hem. -Stenhård unge förövrigt-. Och då när min mor kom på mig så lärde jag mig också att be om ursäkt för sina små brott inte var så festligt, så jag slutade. Så varför säga till sina barn att man inte får göra detta? Klart som fan man provar på! Skulle gärna vilja hoppa in i människans hjärna och se varför det är så förtjusande att göra det förbjudna. Lite äcklig stämning över det hela. Är det så att det som är förbjudet automatiskt blir roligt? Fast det kan inte heller stämma... Det är förbjudet att mörda, men då går man inte ut och köttar ihjäl en människa för det, eller?
Inser att detta är långt ifrån det bästa jag skrivit. Vet inte ens vad meningen är. Lyckades inte förmedla det jag ville. Vilken besvikelse. För att styra upp det lite:
När jag går ner i köket på mornarna och ser att någon i familjen inte har skjutit in stolen efter sig blir jag arg. En sån liten detalj förstör hela min dag. Jag går och tänker på det i flera timmar efteråt. Misstänker att jag lider av grova störningar i hjärnan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar