Okej. Tror ni är redo för något sånt här, som kommer från mitt inre.
Nyfikenheten kan driva mig till vansinne. Tror att min nyfikenhet en dag kommer ta död på mig. Och kanske är det värt att dö för? Eller, så ska man kanske inte säga, så kanske man inte bör säga. Men föreställ er själva; fantisera känslan när du tar reda på svaret. Nu ska jag låta er få reda på en sjuk tanke jag dras med;
Om jag står ute i mörkret, och ser en bil komma mot mig, strålkastarna lyser in i mina ögon, då föreställer jag att det är det sista jag ser. Jag blir genast så nyfiken på vad som skulle hända om jag klev ut framför bilen. Om jag ställde mig där, och såg in i ljuset. Skulle det vara det sista? Eller skulle jag klara mig graciöst undan döden? Att övervinna döden, jäklar en sån respekt! Jag föreställer mig smärtan, skulle det göra ont? Skulle jag rulla över huven på bilen och landa några meter bakom, som dem gör i filmer? Skulle jag dö? Det växer sig så stort i mitt huvud, tar över helt. Det övergår till en absurd fysisk längtan. Nyfiken är ett svagt ord jämfört med det jag känner. Jag vill veta. Jag vill känna. Jag vill leva.
/ e Mehrén.
Känner mig tvungen att tillägga att jag inte är självmordsbenägen, okej?
Möjligtvis när jag är runt 80 år, och inte har något att leva för längre.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar